Är småbarnspedagogiken en väg till hållbar livsstil?

Ann- Christin Furu, Universitetslektor, Helsingfors universitet

”Vad är det viktigaste du vill ge dina barn?” 

Den här frågan ställer jag ofta till de vuxna (personal och föräldrar) jag möter i mitt arbete som forskare och föreläsare inom småbarnspedagogik. De svar jag får på min fråga handlar ofta om kärlek, trygghet, respekt och omtanke om andra. Sett i ett hållbarhetsperspektiv är det här verkligt hoppingivande svar.

Vi lever just nu i Antropocen, den första geologiska tidsperiod som definieras av människans aktivitet (Crutzen & Stoermer, 2000). Det här innebär att vår nuvarande civilisation påverkar Jorden i så hög grad att vi står inför en rad utmaningar såsom global uppvärmning, förorening av luft och vatten, minskad biodiversitet, överanvändning av centrala icke-förnybara resurser och överbefolkning, bara för att nämna några. För tillfället överskrider vi fyra av nio planetära gränser och detta har oanade konsekvenser för både nu levande och framtida generationer (Steffen et al, 2015). Vårt sätt att leva har alltså skapat en situation där vår livsstil hotar vår egen existens i global skala. Mot bakgrund av det planetära nödläge vi befinner oss i finns det god orsak att reflektera över småbarnspedagogikens roll i en tid av omvälvande förändring. De barn som nu växer upp kommer att leva i en värld med annorlunda, delvis oförutsägbara, planetära förutsättningar (Currie & Duschenes, 2016). Vi som nu är vuxna behöver givetvis göra allt vi kan för att bromsa och motverka effekterna av t.ex. klimatförändringarna, men vi behöver också skapa förutsättningar för barnen att reda sig i en värld där till exempel den fossila energin inte längre är självklar och där konsumtionssamhällets principer inte längre råder. Kort sagt, vi behöver finna vägar till en hållbar livsstil. För oss själva och för barnen.   

(kuva Anne Tuulikangas)

Såväl internationell som nationell policy lyfter fram hållbarhet som en angelägen del i de yngre barnens liv och lärande. Exempelvis Agenda 2030 (United Nations, 2015) skriver fram barn som centrala förändringsagenter i arbetet för en hållbar värld. I Finland har vi en uppdaterad lag om småbarnspedagogik (2018) och det förnyade styrdokumentet för småbarnspedagogik (Utbildningsstyrelsen, 2018) som uttrycker hållbarhet som ett grundläggande värde. Alla barn har alltså numera rätt att lära sig grunderna för en hållbar livsstil under sin tid inom småbarnspedagogiken. Dessutom ska hela verksamheten bygga på principerna om hållbarhet. Det här innebär att ekologisk, social, kulturell och ekonomisk hållbarhet borde vara en självklarhet i den dagliga verksamheten. Hållbarhet i den här omfattningen förutsätter att personalen har ett gediget kunnande i hållbarhetsfrågor och att hela verksamhetskulturen präglas av tankesätt och handlingssätt där transformation står i förgrunden. Så är inte alltid fallet.

”Variationerna mellan olika daghem är stora, beroende på personalens intresse, kunskap och erfarenhet av hållbarhetspedagogik.

Vaihtelut eri päiväkotien välillä ovat suuria, riippuen henkilöstön kiinnostuksesta, tietämyksestä ja kokemuksesta kestävään kehitykseen.”

Aktuell nordisk forskning visar att vardagen inom småbarnspedagogiken ofta inte lever upp till målsättningarna i styrdokumenten (Furu, Kaihovirta & Wolff, in progress). Variationerna mellan olika daghem är stora, beroende på personalens intresse, kunskap och erfarenhet av hållbarhetspedagogik. I nuläget förverkligas därför inte barns lika rätt till lärande när det gäller hållbarhet. Personalen är i en nyckelroll i förverkligandet av hållbarhet på daghem (Borg, Winberg & Vinterek, 2017; Siraj-Blatchford, Mogharreban & Park, 2016), men har samtidigt bristfälliga förutsättningar att integrera de olika dimensionerna av hållbarhet praktiskt (Ärlemalm Hagsér & Sundberg 2016). Salonen & Hakari (2018) konstaterar att det finns en diskrepans mellan personalens tankesätt och handlingssätt – man anser att hållbar livsstil är viktig, men förverkligar inte sitt tankesätt i vardagliga handlingar. Studier av hur blivande lärare inom småbarnspedagogik förstår hållbarhet ger vid handen att det finns mycket stora variationer i förståelsen och att förutsättningarna för att förverkliga hållbarhet i praktiken därför är begränsade (Wolff & Furu, 2018). De finländska utbildningarna för lärare inom småbarnspedagogik uppmärksammar i dagens läge inte heller hållbarhet på ett genomgripande sätt (Furu, Wolff & Suomela, 2018). Mot bakgrund av situationens allvar finns det alltså anledning att lyfta fram hållbarhetsfrågorna i verksamheten och göra hållbarhetspedagogiken synlig i de yngre barnens liv och vardag. Men hur gör vi det här på ett sätt som bidrar till hopp och handling, snarare än späder på den oro och uppgivenhet som många känner?

(kuva Anne Tuulikangas)

För personalens del kan det handla om att med hjälp av kollegial reflektion och diskussion starta processer som genererar nya förhållningssätt inom området. Tillsammans kan man gå kurser, söka kunskap genom litteratur och webbsidor, bilda nätverk med andra daghem eller ansluta sitt daghem till ett program som befrämjar hållbarhet. Med stöd av ett konstruktivt ledarskap kan arbetslag utmanas i att engagera sig själva, barnen och deras vårdnadshavare i ett gemensamt utvecklingsarbete som utgår från en autentisk dialog om vad en hållbar livsstil kan innebära (jfr. Borg, Winberg & Vinterek, 2017). Det handlar alltså om att skapa möjligheter till helhetsmässig förändring där tanke, känsla och handling följs åt (jfr. Furu, 2011).

”Som vuxna både kan och bör vi därför arbeta aktivt med att skapa en relationell världsbild och stärka insikten om att vi människor är tätt sammanlänkade med resten av ekosystemet ”

”Aikuisina meidän tulee aktiivisesti tehdä työtä luomalla relationaalinen maailmankuva sekä vahvistaa tietoisuutta siitä, että me me ihmiset olemme tiukasti sidottu yhteen muun ekosysteemin kanssa”

När det gäller bemötandet av barns oro i t.ex. klimatfrågorna kan personalen bereda rum för uppriktiga samtal där barn kan uttrycka och bearbeta sina känslor och tankar (se t.ex. Ojala, 2017). Genom olika skapande processer (musik, bildkonst, berättande och drama) kan man stöda barns sätt att kreativt förhålla sig till och skapa mening i sin tillvaro (jfr. Kaihovirta & Furu, in progress). Genom olika lärandeprojekt kan man lägga grunden för gemensamt utforskande av olika fenomen som kan relateras till vår livsstil och till att studera hur man kan göra dem mera hållbara. Här kan personalen gärna lyhört utgå från autentiska teman och frågor som intresserar barnen och som är kopplade till deras vardag (jfr. Davis & Elliott, 2014; Pramling Samuelsson & Park, 2017). När man på daghemmet och förskolan ”lever som man lär” arbetar man integrerat med hållbarhetens fyra dimensioner (ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella hållbarheten). Dels beaktar man ständigt hur man kan göra verksamheten mera ekologiskt och ekonomiskt hållbar. I samverkan med barnen kan personalen arbeta för att t.ex. äta mera vegetariskt och lokalproducerat, för att odla eget eller för att minska matsvinn. Personalen och barnen kan tillsammans lära sig minska sitt ekologiska fotavtryck t.ex. genom att spara, sambruka och återbruka resurser, genom sortering av sopor och materialåtervinning, eller genom att undvika material eller leksaker som är belastande för miljön. Dels utvecklar man den sociala och kulturella hållbarheten genom att aktivt arbeta med gemenskap, delaktighet och demokrati, samt normkreativa förhållningssätt. 

(kuva Anne Tuulikangas)

Den tidiga barndomen är en värdefull period när det gäller formandet av en människas värderingar, attityder, kunskaper och handlingsmönster. Som vuxna både kan och bör vi därför arbeta aktivt med att skapa en relationell världsbild och stärka insikten om att vi människor är tätt sammanlänkade med resten av ekosystemet (jfr. Taylor, 2017; Wals, 2017). Vi är ömsesidigt beroende av andra människor, men även av den övriga levande naturens olika växter, insekter och djurarter. Därtill bygger vårt liv och vår vardag också på tillgång till resurser som ren luft, friskt vatten och en odlingsbar jord. I det här arbetet kan vi alla bidra genom att ge barn tillgång till barnlitteratur (fakta och fiktion) som handlar om djur och natur. Vi kan tillsammans utforska naturens kretslopp och öka vår kännedom om olika arter i vår näromgivning. Vi kan öka både barnens och vår egen naturkontakt genom regelbunden utevistelse i skog och mark (om vi har tillgång till sådan på när håll) eller genom att antingen besöka eller skapa gröna rum i vår egen närmiljö (om vi befinner oss i stadsmiljö). 

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att småbarnspedagogiken kan bli en viktig väg till hållbar livsstil för både vuxna och barn, särskilt om den byggs upp som en hoppets och handlingens pedagogik där relationerna till oss själva, varandra och naturen får stå i centrum.

Referenser

Borg, F., Winberg, M. & Vinterek, M. (2017) Children’s learning for a sustainable society: Influences from home and preschool. Education Inquiry 8(2), 151-172.

Crutzen, P. J. & Stoermer, E. F. (2000) The Anthropocene. IGBP Global Change Newsletter,  (41) 17–18.

Currie, J., & Deschenes, O. (2016) Children and climate change: Introducing the issue. The Future of Children, 26(1), 3–9.

Davis, J. & Elliott, S. (2014) An orientation to early childhood education for sustainability and research – framing the text. In J. Davis & S. Elliott (Red.) Research in Early Childhood Education for Sustainability. International perspectives and provocations. New York: Routledge.

Furu, Ann-Christin. (2011) Resa i röstens landskap. En narrative studie av hur lärare blir professionella röstanvändare. (Diss.). Åbo: Åbo Akademis Förlag.

Furu, A-C., Wolff, A-L. & Suomela, L. (2018) Premisser för hållbarhet i den finländska utbildningen av lärare inom småbarnspedagogik – en kritisk granskning av visioner och verklighet. Utbildning och demokrati, 27(2) 60-80.

Furu, A-C, Kaihovirta, H. & Wolff, L-A. (in progress)

Kaihovirta, H. & Furu, A-C. (in progress)

Ojala, M. (2017) Hope and anticipation in education for a sustainable future. Futures, 94, 76-84.

Pramling Samuelsson, I. & Park, E. (2017) How to educate children for Sustainable Learning and a Sustainable World. International Journal of Early Childhood 49 (2), 273-285.

Siraj-Blatchford, J., Mogharreban, C. & Park, E. (2016) (Red.) International Research on Education for Sustainable Development in Early Childhood. Switzerland: Springer. 

Steffen, W et al (2015) Planetary boundaries: Guiding Human Development on a Changing Planet. Science 347 (6223) 1259855. DOI: 10.1126/science.1259855

Taylor, A. (2017) Beyond stewardship: Common world pedagogies for the Anthropocene. Environmental Education Research, 23 (10) 1448-1461.

United Nations (2015) Transforming our world: The 2030 Agenda for Sustainable Development. New York: United Nations.

Utbildningsstyrelsen (2018) Grunderna för planen för småbarnspedagogik. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen.

Wals, A. (2017) Sustainability by default: Co-creating care and relationality through early childhood education. IJEC, 49, 155-164.

Wolff, L-A. & Furu, A-C. (2018) Hållbarhetspedagogik för finländska barnträdgårdslärarstudenter: Från begrepp till engagemang. Pedagogisk forskning I Sverige, 23 (3-4), 214-234.

Ärlemalm-Hagsér, E. & Sundberg, B. (2016) Naturmöten och källsortering – en kvantitativ studie om lärande för hållbar utveckling i förskolan. NorDiNa 12(2) 140-156.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s

Create a website or blog at WordPress.com

Ylös ↑

%d bloggers like this: