Hur ska vi förstå barns deltagande i förskola och daghem under inledningen av coronavirusets utbrott i Finland och Sverige?

Som gäster Mia Heikkilä (Ann-Christin Furu, Anette Hellman, Anne Lillvist och Anna Rantala)

Coronapandemin är en ny samhällskris som det finns sparsamt med forskning om, och vi vet väldigt lite om hur det ter sig för barn – inte själva smittan, utan hur det är att leva i ett samhälle där den finns. Olika perspektiv på coronaviruset behövs för att hantera en delvis ny vardag som uppstår, detta även för barn. Ett barnperspektiv kan sägas ha varit frånvarande under den inledande delen av utbrottet i både Finland och Sverige, och barns perspektiv inte varit särskilt synligt vare sig i media (även om undantag finns) eller i forskning. Public service-bolagen i Finland och Sverige, YLE och SVT, har ändå på olika sätt inkluderat barnperspektivet i sin produktion och det har även förekommit tidningsartiklar och poddavsnitt riktade till vuxna gällande hur de kan prata med barn om coronaviruset, och också direkta myndighetsråd gällande hur man kan hantera barnens frågor kring viruset. Den här bloggtexten berättar om ett arbete med en vetenskaplig artikel som jag och mina kollegor Ann-Christin Furu, Anette Hellman, Anne Lillvist och Anna Rantala gjorde under våren 2020, och texten är många gånger ett artikelutdrag i en förkortad form. Vi uppmärksammande att behovet av kunskap och fördjupad förståelse är stort när det gäller hur barn, och särskilt barn i daghem och förskola, berörs av pandemin. Det övergripande syftet med artikeln som vi samladematerial till och skrev var att undersöka barns uttryck i daghem och förskola i samband med coronavirusets utbrott i Finland och Sverige och att synliggöra olika former av barns deltagande.

I samband med kriser blir barns position extra sårbar (Amri m fl, 2017, Last 1994, UNISDR 2015). Barn riskerar under kriser att bli särskilt beroende av vuxna och deras möjligheter att bli hörda och sedda riskerar att minska (Last 1994, Anderson 2005). Samtidigt är barn också aktiva, deltagande barn med möjlighet att genom sina handlingar medverka i hanteringen av utmanande situationer (Peek 2008). Dessa aspekter är relevanta att ha i beaktande när man tittar på hur pandemin uppfattas och uttrycks i kontexter där barn finns.

Girl With Blonde Hair and Wearing Blue and White Plaid Dress and Capturing Picture during Daytime

Barndomssociologin som perspektiv på barndom ramar in studien och inom den betonas vikten av att se barndom som en social konstruktion och inte enbart som ett biologiskt fenomen (James & Prout, 2015). Barndomen som ett steg mot vuxenlivet, där barn ses som en social grupp i samhället, menar James och Prout (2015) ska ses som intressanta i sig, inte för att de är på väg till något annat. Detta innebär bland annat att barn bör studeras och betraktas som beings, och inte som becomings, vilket i vår studie inneburit att vi ser barn som aktiva samhällsmedborgare varsderas deltagande är viktigt att inkludera i samhällsdebatten idag för att förstå samhällets alla delar (jfr. Jans, 2004). Detta barnperspektiv, där vuxna (forskare) studerar och analyserar barns liv och erfarenheter, innebär också att kontextualisera såväl barns utsagor som vuxnas utsagor om barn. 

Att fånga upp barns sätt att uttrycka sig om krisen i form av deltagande i den lokala kontexten är ett sätt att erkänna barns deltagande som samhällsmedborgare. För att barn ska få möjlighet till aktivt deltagande behövs stöd från vuxna och från det omgivande sammanhang där barnen finns. Därför har personal vid daghem och förskola en särställning i den mening.

I studier av barn och barndom diskuteras betydelsen av barns samhällsdeltagande och hur det möjliggörs (se t.ex. James & James, 2008, James, 2009). Nationella och internationella politiska agendor har fokuserat på frågor om barn och barns rättigheter men däremot finns betydligt större frågetecken kring vilka möjligheter barn ges för att själva kunna utöva deltagande i frågor som rör dem och de samhällen de lever i (Aitken, 2013). Det är därför viktigt att betrakta barn som deltagare i samhället och i världen. 

De etiska och demokratiska frågorna i det vardagliga samspelet i daghemmet och förskolan har alltså att göra med vilken människosyn, förståelse för sig själv och andra i världen som barn ges möjlighet att utveckla. Enligt Jans (2004) kan ett barncentrerat medborgarskap (”children-sized citizenship”) definieras utifrån fyra dimensioner; medborgarskap som rättighet, medborgarskap som ansvar, medborgarskap som identitet och medborgarskap som deltagande. Medborgarskap som deltagande är enligt Jans (2004), den viktigaste dimensionen för att förstå ett barncentrerat medborgarskap. Utgångspunkten är att barn påverkas av samhället de är en del av, samtidigt som de är aktörer som påverkar samhället, givet att de des möjlighet att göra detta genom deltagande. I definitionen ligger även en bredare syn på medborgarskap där medborgarskap ses som en dynamisk och pågående lärandeprocess. På samma sätt som vuxna och barn kan vara delaktiga i hur barns barndomar skapas, ingår de i en lärandeprocess som ger innebörd till vad medborgarskap kan innebära för barn respektive vuxna. Det är framför allt denna dimension som vi har använt oss av i vår studie. 

Materialet till den här studien har samlats in genom en kvalitativ enkät riktad till förskole- och daghemspersonal i Finland och Sverige. Enkäten sammanställdes mellan den 17 mars 2020 och den 24 mars 2020. Enkäten spreds via både författarnas privata facebook- och instagramsidor och i två olika öppna grupper för förskole- och daghemspersonal på sociala medier varav en i Finland och en i Sverige. Vi bad om personalens tolkningar av barns sätt att delta och uttrycka sig kring coronaviruset. 

Det materialet vi använt består av alla svar som inkom på dessa frågor; totalt 79 stycken (32 stycken från Sverige, 46 stycken från Finland samt en (1) som inte uppgett land). Huvuddelen av de som har svarat var förskollärare/lärare inom småbarnspedagogik (Sverige 72 %, Finland 67 %). Övriga svarande består av barnskötare, rektor/föreståndare samt ett fåtal övriga. 46 % av informanterna har 20 år eller längre erfarenhet av att arbeta i förskola/daghem. 

Resultatet visar på barns olika sätt att uttrycka sig om den nya, okända och ofta kraftigt förändrade vardag som de själva, deras föräldrar, släktingar, vänner och personal befinner sig i. 

Barnens deltagande sammanfattas i fyra former av deltagande; deltagande relaterat till hälsoaspekter av coronaviruset, deltagande relaterat till existentiell oro samt visa omsorg, deltagande relaterat till barns sociala inskränkningar och förändrade rutiner samt deltagande genom lek, skapande och humor.

Gällande deltagande relaterat till hälsoaspekter av coronaviruset lyfter personalen fram att barnen visste ganska mycket och att de ville ta reda på mer. Det här kan ses som ett uttryck för barns deltagande framförallt genom att svara på frågor och förmedla fakta. Detta speglar en syn på barn som aktiva och kunskapssökande. Barns deltagande relaterat till existentiell oro samt att visa omsorg är en central aspekt i studien. I några fall uppger personalen att barnen inte har ställt frågor om själva viruset, men att de ändå märkt av situationen och reagerat på den. Studien visar vidare på barns deltagande relaterat till sociala inskränkningar och förändrade rutiner och exemplifieras genom att barnens lekkamrater inte är närvarande eller att de inte kan delta i fritidsaktiviteter. Barns deltagande påverkades även av förändrade rutiner, exempelvis att den fysiska närheten begränsas och att det är ökat fokus på hygien. I fråga om deltagande genom lek, skapande och humor visar sig leken vara ett fjärde sätt för barn att uttrycka sig kring den nya situationen. 

Grayscale Photography of Mother and Child

Att förstå barns uttryck ett virusutbrott är intressant för att både visa på att barn uttrycker sig om utbrottet genom olika slags deltagande, men också att sådan fördjupad kunskap i förlängningen kan bidra till att utveckla förståelsen av barns mångfacetterade medborgarskap (jfr. Nijhof m fl, 2018, Bateman m fl, 2013).  

Den här artikelns resultat kan bidra till att ge personal inom daghem och förskola kunskap om hur barns deltagande i förhållande till den rådande samhällskrisen kan förstås och de kan använda den här kunskapen i mötet med barnen och föräldrarna. Resultaten kan också ge insikter om vilka olika slags deltagande barn utövar med avseende på virusutbrottet, och vilket slags frågor som kan uppkomma. Personal kan också utifrån resultatet förbereda och ta initiativ till samtal och pedagogiska närmandesätt som uppmuntrar till uttryck. Det är värdefullt för att möjliggöra barns aktiva deltagande och inte bara skapa barn som inte känner att de har möjlighet att påverka sina liv och det samhälle de lever i. Därför behöver barns uttrycksmöjligheter och påverkan också stärkas i samhället. 

Referenser

Aitken, S. (red.). 2013. Global childhoods: Globalization, development and young people. London: Routledge.

Amri, A., Haynes, K., Bird, D.K. & Ronan, K. 2017. Bridging the divide between studies on disaster risk reduction education and child-centred disaster risk reduction: a critical review. Children´s Geographies, DOI: 10.1080/14733285.2017.1358448

Anderson, W.A 2005. Bringing Children into Focus on the Social Science Disaster Research Agenda. International Journal of Mass Emergencies and Disasters, 23 (3): 159-175.

Bateman, A., Danby, S. & Howard, J. 2013. Living in a broken world: how young children’s well-being is supported through playing out their earthquake experiences. International Journal of Play, Doi: 10.1080/21594937.2013.860270.

James, A. 2009. Agency. I J. Qvortrup, W. Corsaro & M-S. Honig (red). The Palgrave Handbook of Childhood Studies. London: Palgrave Macmillan.

James, A., & James, A. 2008. Key concepts in childhood studies. London: Sage.

James, A. & Prout, A. 2015. A new paradigm for the sociology of childhood?: Provenance, promise and problems. In Constructing and reconstructing childhood (ss. 6-28). Routledge.

Jans, M. (2004). Children as citizens: Towards a contemporary notion of child participation. Childhood, 11(1):27-44.

Johansson, E. 2009. The preschool child of today—The world-citizen of tomorrow? International Journal of Early Childhood, 41(2), 79. 

Last, M. 1994. Putting children first. Disasters (18):192–202.

Nijhof, S. L., Vinkers, C. H., van Geelen, S. M., Duijff, S. N., Achterberg, E. M., Van Der Net, J., … & van der Brug, A. W. (2018). Healthy play, better coping: The importance of play for the development of children in health and disease. Neuroscience & Biobehavioral Reviews, 95: 421-429.

Peek, L. 2008. Children and Disasters: Understanding Vulnerability, Developing Capacities, and Promoting Resilience. Children, Youth and Environments 18 (1): 1–29.

UNISDR. 2015. Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015–2030. Geneva: UNISDR.

Wood, E. A. 2014. Free choice and free play in early childhood education: troubling the discourse. International Journal of Early Years Education, 22 (1): 4-18, doi: 10.1080/09669760.2013.830562

https://www.pexels.com/photo/grayscale-photography-of-mother-and-child-1089077/

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s

Create a website or blog at WordPress.com

Ylös ↑

%d bloggaajaa tykkää tästä: